Att ha ont hela tiden
Idag fick jag äntligen svar på mina röntgenbilder, min läkare kunde inte se någonting så benbit, bentillväxt, broskbildning är struket från anledningen varför jag är så stel. Känslorna jag känner inför detta är blandade, lättat för att jag inte behöver opereras och börja om igen, ledsen och frustrerad för att jag kommer måsta fortsätta med rehabilitering och möten med sjukgymnast. Sjukgymnastik har inte fungerat på 1,5 år... Klart att det har gjort mig starkare och stabilare och det kommer jag fortsätta att bli men smärtan är konstant och stelheten blir bara värre.
Hela mitt liv har jag hållt på med någon slags sport och det jag har sysslat med är fotboll, gymnastik och innebandy. När jag var 9-10 så stukade jag foten för första gången på en gympatävling och jag kommer ihåg smärtan än, inte skönt! Sedan dess har jag trampat snett lite nu och då men det slutade göra ont och foten slutade svälla upp. Stukade jag foten gjorde det ont i ca 10 min så var allt bra igen om jag började springa men klart det blev påfrestande och tillslut blev jag inte ledsen för att det kunde göra ont utan för att jag blev rädd, rädd för att inte kunna träna, rädd för att ha ont länge men så blev det ju aldrig men i stunden då foten vek sig var det det jag tänkte på.
Så kom en dag då jag hade gympaträning och vi hade tumbling, jag skulle göra rondat flickis salto men jag kände i rondaten att det inte skulle gå så jag tog stämmet från rondaten(hjulning fast man slår ihop benen i mitten) rakt upp istället för att fortsätta bakåt, stämmet blev rätt så högt så jag skulle vända mig ett halvt varv i luften för att sedan springa av mattan och skynda mig därifrån för att ställa mig i kö igen, men så blev det inte. När jag skulle landa igen så landade jag snett på foten. Jag blev rädd och det gjorde fruktansvärt ont. När jag gör ramlar så brukar jag ligga kvar en sekund och spänna kroppen och känna efter, gör det verkligen ont eller är jag okej? Men nu gick det inte att känna efter jag kände bara smärta och jag ville att det skulle sluta, foten svällde upp direkt och det brukar den inte så jag blev rädd och började tänka för om en vecka skulle jag och min familj till Hemavan och åka snowboard och veckan efter det skulle det vara gymnastiktävling och några veckor efter det gymnastikavslutning. Jag blev ledsen och grät, jag brukar inte gråta. Min tränare ringde pappa och han kom snabbt han bar mig från hallen och upp för en trapp, där sitter Jesper min pojkvän som varit och tränat men hans vänner hade kollat på min träning och sett att jag gjort illa mig och berättat för honom, så jag, Jesper och min pappa satte oss i bilen för att åka vidare till Ålidhems primärvårdsjour.
Jag började må lite illa och frös och skakade, bilresan in var fruktansvärd ALLA gupp kändes och dunkade till. Min mage vreds om och där låg jag på Ålidhem och släppte ut mig ett stort antal fisar...
Mitt namn blev uppropat och jag fick träffa en läkare och han skulle såklart känna, och han kände och han tryckte och han drog och smärtan var overklig. Han tyckte att det var bäst att skickas till röntgen, mamma kom och vi åkte vidare till sjukhuset för att vänta på röntgen, detta steg gick snabbt då det var ganska så tomt. I väntan på svar så satt vi och väntade. Jag kommer ihåg att en kille satt och blödde ganska rejält från sitt finger och fick gå på toan för att byta papper ganska ofta och jag kände att jag behövde nog ingen hjälp och det var onödigt att jag var där. Dom tog min temp och mitt blodtryck och jag fick träffa en läkare som sa att det inte syntes något på röntgen, och här till en sak jag inte förstod. Jag fick träffa en annan läkare som hade någon slags röngen så när han tryckte ner en pedal så såg man mitt ben på en skärm och han skulle dra i min fot fram och tillbaka för om det var några ledband som var sönder kunde man se det om det for några skuggor över benet.. han såg inget men erböjd en magnetröntgen, pappa sa direkt ja! Men jag förstår inte varför dom ville fortsätta kolla upp mig, det var ju bara en stukning.. det måste bli dyrt om alla stukningar magnetröntgas tänkte jag.
Jag blev gipsad och fick fara hem. Jag vaknade i panik för det gjorde så ont, foten hade svällt och gipset och lindad var för tight, jag väckte jesper och sen väckte jag mamma och pappa, pappa klippte upp lindan och lindade lösare och jag kunde somna om. (jag hade bara gips under foten för att den skulle ligga still) Någon dag efter fick jag byta gips fortfarande oförstående varför jag skulle få ha gips..
Jag åkte till Hemvan och levde life i en stuga medans min familj var ute i backen... Två dagar följde jag med och liftpersonalen var så snälla så dom skjutsade upp mig till en grop med skoter utan att vilja ha betalt, hur snällt? Där satt jag i en sovsäck för att inte frysa och en Iphone 4S som stängdes av hela tiden pga kylan.
Att duscha var ett problem och en gång när jag klev ur duschen så rann det ut vatten från gipset och plastpåsen var tydligen sönder, blev orolig men sket i det... Påväg hem började det dock klia otroligt otroligt mycket i foten och det visade sig att jag fått en "vattenskada" som russinfingrar fast x200 så tur att jag fick ta bort gipset.
Tog inte så mycket bilder på foten men tårna var BLÅ och tjocka som korvar här är bild på foten ca 3 veckor efter att jag blev skadad, på mig och min syster, när jag skulle ta mig till toan i backen och satte mig på en snowboard och åkte.
När vi var i hemavan var jag så säker på att det bara var en stukning och jag skulle kunna tävla om en vecka för det gjorde ju inte ens ont?
Jag hade så så så fel... Jag gjorde magnetröntgen och fick svar att 3 ledband på utsidan var av och det inre ledbandet var delvis av kul va? Skit tänkte jag men tänkte ändå att jag skulle vara med på gymnastikavslutninge, då måste det ju ha läkt? Nej nej, jag skulle rehaba i 8 MÅNADER för att sedan se om det behövdes en operation eftersom dessa skador kan läka av sig själv... Varje dag hade jag ont, den största smärtan försvann, varje gång jag såg en trapp ville jag spy. Smärtan blev mindre och mindre men jag kom ihåg hur frustrerad jag var för en av mina rehabövningar var att jag skulle sitta på en stol och resa mig på ett ben men det gick inte, det gick verkligen inte och jag blev så arg för jag visste att det inte var för att jag var svag i låret och varje träff skulle jag göra det. Jag vill bara skrika DET GÅR INTE varje gång jag skulle göra det. Min sjukgymnast märkte att det inte blev bättre och ordnade en läkarträff, jag träffade hon och hon beslutade att det skulle bli operation, ÄNTLIGEN tänkte jag!
Foten var tjock och jag hann fara till stockholm med laget på kryckor(inte att rekommendera om man ska gå mycket) Var på många träningar och ville gråta för att jag ville så gärna vara med.
Vi ringde och ställde mig i kö för operation men NUS fotläkare forskade och väntetiden var 6 månader så vi bad om en remiss någonannanstans, jag fick en remiss i uppsala... och det var bara 2 månader dit men alla förhoppningar sprack då vi insåg att detta bara var en läkarträff och för att efter det vänta 3 månader till på själva operationstiden. Lurad var vad jag kände mig och vi ringde dit igen och fick en remiss till Sport Medicin i Umeå. Jag fick operationstid 10 februari alltså nästan ett år från själva skadan.
Jag tog min sista promenad med våran hund på ett tag och gjorde mig redo mentalt och fysiskt för operation, 10 december kom och jag var så spänd (för er som inte vet så är grey's anatomy min favoritserie och kroppen är väldigt intressant för mig så att få uppleva något sånthär var så spännande) Dom sa till mig att jag inte behövde ha gips och det var jag så lättad över utan att jag skulle få en aircast.(Jag hade redan haft en aircast från då jag gjorde illa mig och det är bara som ett fotskydd så man inte kan trampa snett) Uppvaket var bland det äckligaste jag varit med om, jag hamnade i frossa och jag vaknade till vid ett tillfälle av att hela jag skakade för att jag frös så mycket och jag ser hur jag får ett till täcke, sen vaknar jag upp igen på riktigt och frysser fortfarande otroligt mycket. Mamma och pappa kom och jag fick äta en macka och dricka lite. Dom ville se att jag kunde gå på toa och det ville jag verkligen göra för droppet gör en extremt kissnödig. Men när jag vaknade kändes det som att jag hade en sko på mig och jag blev arg för jag skulle ju bara få en aircast men denna version av aircast såg ut såhär
Tiden efter gick fruktansvärt sakta men det gick framåt
Nu sitter jag här idag 1,5 år sedan jag gjorde illa mig. Fortfarande handikappad, måste fortfarande känns smärta varje dag. Jag tror inte att man kan förstå hur det känns att ha haft ont varje dag i 1,5 år om man inte har gått igenom det själv.. självklart finns det så mycket värre typer av smärtor men det tär extremt mycket på psyket. Dessutom finns det inte mycket som känns så jobbigt när man inte kan vara självständig, man måste ha hjälp av andra. Behöver hjälp att plocka fram saker, bära saker.
Så för att koppla ihop dethär med att jag ska fortsätta med rehaben är att allt jag vill är att slippa ha ont, att slippa känna mig handikappad... Mitt handikapp är att jag är stel i fotleden så jag kan inte böja knäet över foten. Jag kan alltså inte göra benböj, springa normalt, gå normalt, andra slags benövningar och det är jobbigt, och det jobbigaste är att jag inte vet hur det ska bli bra och vad jag ska göra för att det ska sluta göra ont. Visst jag kan äta alvedon eller någon slags smärtstillande varje dag men hur bra är det för min kropp långsiktigt? Om ni nu tänker att det är ju bara att göra rehabövningarna och stretcha... Man vill ju inte göra något som gör ont? Så tanken av rehab gör ont och smärtan när jag ska stretcha foten får mig att verkligen gråta, tro mig jag försöker men det känns som att man drar i ett gummiband i deras längsta utdragna läge och drar du mer så kommer det gå av.. det är min känsla när jag ska stretcha så jag vill inte stretcha då jag heller inte ser att det kommer bli bättre av det då det aldrig blivit det förrut.
Långt inlägg och tack alla om ni läst detta! Jag vill bara att ni ska förstå, förstå att en skada inte bara är jobbigt fysiskt utan också psykiskt. Jag mår bra, det gör jag verkligen men jag är bara frustrerad över att det aldrig kan vara över och jag kan få leva som jag gjort.
Kramkram