För att ord kan vara fint

 
Låt mig berätta något som du redan vet,
Inget som man kan kalla för en hemlighet.
Så det lär nog inte komma som någon nyhet.
Det är bara en annan sida av vår verklighet.
 
Du kommer att härdas av dina nederlag och bli starkare än förr.
Du kommer att riva hela väggen när du står framför en låst dörr.
Du kommer att se till så att varje imorgon blir bättre än alla igår.
Du kommer att vara så mycket starkare än vad du själv förstår.
 
Men inget av det här är något som du inte redan visste.
För jag är nog inte den första och säkert inte den siste,
Som kommer vilja påminna dig om något du redan vet:
Varje förlust är inget annat än ett steg närmre storhet.
 
 
 
Denna fina text är skriven av Jramos, lite avkapad men himla fin ändå! 
 
 
Tankar och funderingar | | Kommentera |

Snoriga armar och en randig kind

 
Låt mig berätta något som du redan vet,
Inget som man kan kalla för en hemlighet.
Så det lär nog inte komma som någon nyhet.
Det är bara en annan sida av vår verklighet.
 
Du kommer att växa upp och kanske allt för fort.
Du kommer att ångra saker du har sagt och gjort.
Du kommer att göra rätt efter du gjort en massa fel.
Du kommer att vara i flera bitar innan du kan bli hel.
 
Du kommer att falla handlöst för ett vackert leende.
Du kommer att vara kär och få ett konstigt beteende.
Du kommer att bygga drömmar för att se de rivas ner.
Du kommer att ge upp och säga att du inte orkar mer.
 
Men inget av det här är något som du inte redan visste.
För jag är nog inte den första och säkert inte den siste,
Som kommer vilja påminna dig om något du redan vet:
Varje förlust är inget annat än ett steg närmre storhet.
 
Allmänt, Tankar och funderingar | | Kommentera |

För allt vi egentligen behöver ibland är att få känna oss behövd

Somsagt jag gillar svartvitt och även Stockholm. Stockholm gillar jag enormt! En finare stad helt klart, nöjd över att kunna kalla den huvudstad.
 
Och fastän jag försökt skaffa mig nya prioriteringar,
Så tycks allting ändå sitta kvar som gamla tatueringar.
Fastän jag har försökt vända på kinden och se på andra,
Är det inte samma sak som när jag jämte dig fick vandra.
 
Livet verkar ha blivit skevare, jag verkar ha tappat min balans,
Vet inte längre hur jag ska leva det, jag är på väg till ingenstans.
Jag visste inte vart jag skulle med dig men det spelade ingen roll.
Allt som någonsin betydde nåt var att vi var på väg åt samma håll.
 
Har försökt med så mycket, har helt ärligt försökt med allt möjligt,
Men trots det så tänker jag så mycket på dig att det nästan är löjligt.
Och jag kan undra ibland om du tänker något på mig, någonting alls.
Om du också ibland känner en knut i magen eller en klump i din hals.
 
Och anledningen till varför jag inte kan gå vidare, utan bara sitter still,
Är kanske för att jag djupt i mitt inre vet om att jag egentligen inte vill.
För i de ensammaste av stunder kan jag fortfarande känna dig här intill.
Så jag sitter kvar som en kluven själ för jag vet inte vad jag ska ta mig till.
 
För ibland kan det hända att någon träder in i ens liv och tar en med storm.
Som att deras blotta existens har förmågan att ta oss upp på en ny plattform.
Och när de sedan ger sig av och ger oss sina orsaker i någon mild uttrycksform,
Så blir tomrummet, avtrycket, saknaden, smärtan och hålet i vår hjärta enorm.
 
Och fastän jag har försökt att skriva av mig, i tusen olika formuleringar,
Så verkar allting fortfarande sitta ihärdigt kvar som gamla tatueringar.
Så jag gör det enda jag förmår att göra och drar mina ärmar långt ner,
För att lura sinnena ett tag och låtsas som att jag inte känner nåt mer.
 
Den var fin tyckte jag, han fick ner orden som jag inte fick. Som en tatuering som aldrig går bort, kanske till och med en tatuering på hjärtat. Som en avtryck som aldrig släpper... en bra förklaring tycker jag och det är JRamos som skrivit den, tog den härifrån och här finns massvis av bilder! 
 
Foto, Tankar och funderingar | | Kommentera |
Upp